Språkhistoria

Sveriges språkhistoria delas upp i fem olika epoker. Enligt tre källor vi har funnit är dessa epokerna: Runsvenskan (ca år 800-1225), Fornsvenskan (ca år 1225-1526 (klassisk fornsvenska till 1375, yngre fornsvenska från 1375), Äldre nysvenska ( ca år 1526-1732), Yngre nysvenska ( ca år 1732- 1900)Och till sist Nu svenska som är nu.

Innan runsvenskan förmedlade människor med bilder, men när alfabetet uppfanns började man istället skapa ord. Runsvenskan utvecklades mycket och blev som en helhet men när utvecklingen slutade, dog skriften ut. kristendomen kom till Sverige, det var munkar och kloster som lärde ut ett nytt sätt att skriva. Runsvenskan lånade ord från tyskan, engelska och till viss del lantinska ord. Runsvenskan hade speciella bokstäver till skillnad från vad vi har idag. Runsvenskan har grövre bokstäver, de första bokstäverna har ingen liknelse från vad vi har idag. Eftersom att runsvenskan formulerades mest på stenar genom att hacka ut mönster i stenen, kunde man inte ha för slingriga bokstäver, utan raka sträck var att prioritera.

Fornavenskan
Den äldre och yngre fornsvenskan skiljer sig en del ifrån varandra. Den yngre har mycket mer tyska låneord i sig. Och den äldre fornsvenskan hade man just börjat med att skriva med latinska ord. Fornsvenskans bokstäver för ä och ö är långt ifrån våra bokstäver. I stället hade de bokstaven ”æ” istället för ”ä” Och ”ö” var ersatt av ”o” eller ”i”.
Det nya testamentet översattes för första gången till hel svenska vilket medförde att den svenska befolkningen fick ett gemensamt förråd av ord och uttryck.

Källor

http://www.algonet.se/~fransren/sprhist/klassforn.htm

http://www.mimersbrunn.se/Svenska_spraakets_utveckling_5747.htm

http://skolarbete.nu/skolarbeten/fran-runsvenska-till-sms/

http://www.mimersbrunn.se/Svenska_spraakets_utveckling_5747.htm

Runsvenskan = skrevs /hackades in i runor eller i vissa fall på trä, och ofta var bokstäverna med raka sträck eftersom att det var svårt att göra sliriga bokstäver. När ett ord var slut fanns kolon (:) för att visa att ordet var slut.

Fornsvenskan= skrevs med æ = ä, Ø=Ö, aa=å. þ=Th, Y= en man

Äldre nysvenskan= å=å Ä= ett A med e ovanför, Ö= ett O med e ovanför. Istället för att skriva allting så skrevs det all ting.

Yngre nysvenskan=

En reaktion på “Språkhistoria

  1. Pingback: Språkhistoria | Sabet11c

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>